| Höstens egentliga konsertsäsong inleddes
av ett gränsöverskridande project där
Arcuskvartettens klassiska flöden omspolades
av en driven jazztrios nutidsnostalgier.
Söndagskvällen på Rackstadmuseet såg
i milt sensommarväder solen sjunka ned
bakom publikens blickfång av grön natur,
smala grusgångar och äppelträd.
Mot det gröna och det grå avtecknade
sig i motljuset sju musiker. Instrumentens
toner steg ut i rummet som om de fötts
ur Bengt Olssons formspel som lyste
på väggarna, inte olikt musik.
Ett inledande stycke "Satier"
med Riedelsk reverens till den excentriske
Eric Satie, fann lätt sin miljö i denna
miljö. Även den bluesbesläktade "Morgonväckt"
med sina impressionistiska klangfigurer
och ledtonsbefriade vandringar slog
an en gallisk ton, vars kast mellan
stråksuckar, susningar, gungande basfraser
under en konverserande trumpetslingor,
lät pianot glittra i en fyndig jazzfantasi
där amerikanskt, franskt och svenskt
väckte en morgon som farit - men återuppstod
nostalgiskt förförisk i återblicken.
Spännande var gruppens
variation över Bachs Goldbergvariation
nr. 7. Intressant var också Georg Riedels
tresatsiga Jazzsonata, som efter en
lite enformig sekvensrunda i inledningen,
ivrigt gav sig iväg på både dramatiska
och lyriska utflykter med väl bearbetade
motiv inte minst i stråket.
I den moderna människan
bräker ännu fåret och glittrar TV-idyllen
folkhemskt. Prov på stämningsbildernas
associationsbemängda klicheér gavs oss
ur film- & tvkompositören, den eminente
pianisten Stefan Nilssons idylliserande
svit byggd på musik ur Skärgårdsdoktorn.
Konsertens första avdelning
gav på så sätt, likt Satie, intuitiv
form åt vår samtids sanningar. Sanningar
som satte sig i halsen som en klump,
när Arcuskvartetten direkt efter paus,
i Sjostakovits Dresdenkvartett, gav
röst åt krigens och fascismens offer.
Den stora musiken framfördes med kraft
och inlevelse. Särskilt nämner jag cellisten
Bo Fåhraeus, som gav ypperlig botten
åt kvartetten med en talande ton som
strålade av expressivitet.
I övrigt utvecklade primaren
Kerstin Svensson ett fint avstämt samspel
med violonisten Staffan Ebbersten och
Percy Helin på viola.
Stefan Nilssons "Beck-tema"
från -94 fick kontrastera det högstämda,
fångande det lite trötta, välmenande
draget hos Wahlöös polishjälte. Nilssons
filmteman, utan salt enligt beställningen
- som konstform ett tidens tecken -
var intresseväckande för tanken, ställd
i relief mot duetten My man, där tidigare
i programmet, Jan Allan och Georg Riedel
fick mig att förnimma en ensamhet som
ekade likt minnet av en dröm emellan
höga hus. En mer rivig bekantskap var
Stefan Nilssons "Ouvertyr till
Värdshuset lugnet", Skinnarspelet.
Kompositionen rörde sig i gånglåtsaktiga
cirklar, få klangfält men med fantasirik
melodik. Med en bearbetning av Griegs
Halling vandrade folktonen ut.
Konserten slöt med en
tresatsig återkomst av till närheten
av Satie, Riedelsk måleriska Monseigneur,
Femme Fatale Lénfant terrible, som roade
bl.a. med en ragtimepastisch.
Jan Allans trumpetspel,
var personligt och fantasirikt och de
många applåderna avlockade även sällskapet
en Riedelsk Samba Striptease.
|
