Ludvig Berghe kunde ha blivit konsult i byggbranschen, men valde att bli pianist istället. Huruvida byggenskapen gjorde en förlust då är svårt att ha någon mening om, men inte om att svensk jazz tveklöst gjorde en högst avsevärd vinst. Det klarades för en vidare publik när kritiken öste lovord över debutalbumet på Moserobie - Ludvig Berghe trio heter plattan helt lakoniskt - underströks av hans mottagande av Sveriges Radio P 2:s utmärkelse Jazzkatten till Årets Nykomling i våras och bekräftas ytterliggare under den pulssagsturné gruppen nu är ute på och som nådde jazzklubben i Arvika och Konsthallen torsdag kväll.

I konstaterandet att det handlar om en underbar trio - Mattias Welin spelar bas, Daniel Fredriksson trummor - som spelar underbar musik inryms hela den katalog av facktermer som kunde ta upp spaltutrymme om man ville uttrycka sig akademiskt. Det vill man emellertid inte, bland annat av det skälet att musiken aldrig hamnar i de akademismer man inte så sällan utsätts för när välutbildat folk vill klargöra att de är hemmastadda i musikteorin och som meddelar just att de gått i skolan. Vilket i och för sig inte är så mycket till meddelande när det kommer till den konstnärliga kritan. Då vill man hellre uppleva det inhämtade som medel för att upprätta kommunikation av exempelvis känslomässiga meddelanden filtrerade ett personligt temperament. Just det sysselsätter sig Berghe och trion med oavbrutet.

Musiken (genomgående Berghes egen) är kaleidoskopiskt komplex och full av saker och ting för ett tränat musikintellekt att analysera - men ändå så direktverkande självklar att den välkomnar, rent av omfamnar, vilken mottagare som helst. Att alla tre är lysande musiker, i fråga om den rent hantverksmässiga delen av hanteringen i den utformning de valt att ge den, är självklart. Ingen i den här trion är utbytbar. Den inbördes förståelsen är ogenomträngligt tät. Mellan Berghes piano och Fredrikssons fantastiska trummor går telepatiska ledningar med Welin som omkopplingscentral. Snart är den här trion ett internationellt begrepp i jazzen.

Trion som är "ett instrument"

Text: Pelle Broberg (AN)

Ludvig Berghe Trio är lurig musik. Pianotrio är ju inget ovanligt: flygel ( i bästa fall) bas och trummor. Nog så, Konsthallen har en fin flygel. Lurigheten består av mycket: romantiska klaverbroderier får oss att drömma in i en behaglig balladstämning - sen exploderar allt i märkligt sammansatta taktarter. Ludvig får oss alltid att vänta något annat än vad som kommer. Han nyttjar klicheér inom traditionen - ibland på ett karikerande sätt ibland som "alla sätt är bra - utom de tråkiga". Men, mest handlar det om livet - konflikter, kärlek, humor, allt! Livet är till stor del surrealistiskt, asymmetriskt, t.o.m. anarkistiskt, varför skulle då inte musiken vara det?

Ludvig är en typisk högerhandspianist med en mycket god teknik. Hans sätt att frasera har liknats vid saxofonisters, undertecknad tycker sig höra ett nära släktskap med den legendariske Lennie Tristano - "linjen betyder allt" Mattias Welin är en stabil kontrabasist och levererade ett flertal fina solon. Hans ton är en smula träig, men den understryker det rytmiska i hans spel, Samarbetet med Ludvig och trumslagaren Daniel Fredriksson ligger på högsta tänkbara nivå! Daniel är en virtuos, värd ett eget kapitel. Vare sig han arbetar med eller mot resten av trion (eller mot oss) är det ett rytmiskt äventyr att lyssna till, och iaktta! Tyvärr var han i mångas öron ibland lite väl stark.

Trion är inte bara samspelt - man uppfattar den som ett instrument. Ludvigs kompositioner är inte av typen tema - improvisationer - tema - slut, utan som större helheter, där det kvittar vad som är komponerat eller improviserat. Tilläggas bör att Konsthallens publik var entusiastisk, liksom denne anmälare.