LARS JANSSON TRIO
Aulan Ingesunds Musikhögskola
14 februari 2002

text: Johnny Olsson (NWT)

Trion som tvättar själen

Foto: Rolf Ohlson

I torsdags hade Arvikas jazzklubb i samarbete med musikhögskolan Ingesund bett pianisten Lars Jansson och hans trio, där Lars Danie1sson spelar bas och Anders Kjellberg trummor, spela konsert i Ingesundsaulan på kvällen för att inleda klubbens vårsäsong och bättre premiär är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig.

Trion är en av den svenska jazzens mest långlivade grupper med bortåt två årtiondens samarbete bakom sig. Det är i och för sig ingen kvalitetsgaranti; musiken kan fastna i de välövade och blanknötta handgreppens rävsax och stelna i polerad form som mist innehållet. Men om de många årens samarbete grundar sig på musiken som kreativt uttrycksmål med öppna vidder för personliga karaktärer i sam­stämmighet, men utan re­striktioner, blir det något helt annat - som i det här fallet.

DESSA TRE ÄR fullblodsmusiker med den artens kommando över arbetsverktyg och medel; det får räcka som sam­manfattning av utgångsläget för att slippa räkna upp rader av positivt laddade fackter­mer. De kan s p e 1 a, punkt och slut, och de spelar alltså jazzmusik. Det gör de i så tät närhet att deras intuitioner tycks utgå från samma hjärna, som om tre improvisationer skapades i ett gemensamt medvetande. Gruppkänsla, med frihet I botten, av sådan kraft är mycket sällsynt var man än letar. Den konstnärliga jäm­bördigheten är total och ef­tersom alla tre alltså är star­ka musikaliska personlighe­ter är summan musik som verkligen blir djupt beröran­de.

DET ÄR INTE ofta man sitter all­deles reservationslös som lyssnare ens i mycket positi­va sammanhang, men här finns inget annat att göra än att tacksamt bara ta emot.

Repertoar: huvudsakligen nyskrivet material (både Jansson och Danielsson är som bekant gedigna kompositörer) för en ny skiva som snart ska spelas in, med spelrum för allt mellan andlös skönhet ock lätt absurd humor; hela känslospektrat tas i bruk.
Själen känns på något vis nytvättad efter kvällen!

Ingen lämnas oberörd

text: Jan Grundel (AN)

En konsert med göteborgaren Lars Jansson lämnar ingen lyssnare oberörd. Antingen kan man ta till sig musiken eller har man svårigheter därmed.

Jag måste erkänna att stundtals står  jag lite främmande inför hans musik. Kan man kalla det free form jazz så gärna för mig. Lars Jansson har ju inga svårigheter att komponera ny musik, utan är istället känd för att fullkomligen spruta ur sig nya kompositioner. En del är små mästerverk, andra lämnar mig ganska likgiltig.

Han har den goda smaken att alltid omge sig med ypperliga medmusikanter och i konserten på musikhögskolan förra veckan spelade Lars Danielsson kontrabas, en rese både med och utan stråke. Anders Kjellberg trivdes väl bakom sina trummor och bjöd på perfekt underspel och drivande puls. Den första låten började rent atonalt och jag tänkte nu blir det ren atonal jazz.
Och det är sannerligen inte min starka sida! Men synkoperna hamnade rätt och det svängde ganska ordentligt.
Det som spelades var nästan bara egna kompositioner utom Cole Porters Night and Day. Gissa om jag blev lycklig när jag kände igen de första ackorden. Det blev till en av de allra bästa tolkningar av Night and Day jag hört på många, många år. Kanske t.o.m. den allra bästa!

Den förlät mycket av de "svåraste" verken och lämnade efter sig behagliga associationer. Är det riktigt bra musik upplever jag färger och här blev det ett skönt blått skimmer. Mycket bra!

Stundtals blev det dock lite show över Lars pianospel. Knäppande på strängarna, viftande med notpapper och "tittut" i kulisserna. Sånt höll man på med redan på 50-talet och tusan vet om det var speciellt roligt då.

Men som jazzkonsert ska det bedömas slutligen och betyget måste bli mer än godkänt. Till det bidrog i hög grad Lars Danielssons basspel.