Arvika Jazzclub

Musikkonst i högre skolan

text : Johnny Olsson
(NWT)

Rackstadmuseet

Basisten Anders Jormin och pianisten Harald Svensson spelade, både som solister och duo, vårens första konsert åt Arvika Jazz Club i Rackstadmuseet i söndags och bjöd på en musikupplevelse en bra bit utöver det vanliga.
Det är egentligen en alldeles onödig truism att påpeka de bägges överlägsna behärskning av sina medel, både instrumentalt och allmänmusikaliskt. Det finns en ytlig fascination i talet om begreppet teknik, som snarare tar fasta på motoriskt betingad gymnastik än på ordets egentliga innehåll.

Teknik betyder helt enkelt sättet att göra någonting på. Både Jormin och Svensson visar den verkliga tyngden i den högt drivna hantverks- kunskapen, nämligen inte i egennytta för sakens egen skull och för uppvisningen, utan för breddat och fördjupat konstnärligt uttryck, för den vidgade rikedomen i det musikaliska spelet.

När man möter gymnaster i musikvärlden kan man hamna i funderingar över handgrepp, tankar på bruksanvisningar. Men när Jormin eller Svensson spelar, var för sig eller ihop, är sådant ointressant. Och när de spelar duo är samspelet i sig en delikatess! Det är inte medlen de brukar som fängslar, hur långa utläggningar med positivt laddade fackuttryck de än kunde ge grund för, utan vad de för fram till. Nämligen lyssnarens delaktighet i mångfacetterade inre landskap, av både intellektuella och känslomässiga atmosfärer, i ett direkt tilltal som gör allt tal om formler eller stilarter till nonsens.

De sysslar med musik som mellanmänsklig kommunikation utan omvägar och ängsliga dekorationer, helt enkelt. Det är mycket ovanligare än man skulle kunna tro och en mycket berikande sak att uppleva. Vilket den andlöst lyssnande koncentrationen i den stora publiken också underströk.

Om jag förstod Jormin rätt var detta inledningen på de bägges samarbete i den här formen. Inspelning är en nödvändighet; musik av så djupt berörande betydelse måste ges största möjliga spridning.

Arvikas yngre spelmanslag gav folkmusikalisk kontrast i programmet och Sven Frödins bilder klingade perfekt ihop med huvudpersonernas samtida musikkonst!

Jazzprofessor imponerade i fullsatta Rackstadmuseet

text : Pelle Broberg
(AN)

En stor och förväntansfull publik hade bänkat sig på Rackstadmuseet i söndags för att lyssna till två solister - inte en duo.

Ingen elektronik, inga högtalare - hur ska detta gå, tänkte kanske en och annan, men lyssnarkoncentrationen, god akustik och goda instrument och stark musik av starka personligheter övervann alla tänkbara kommunikationsproblem

Anders Jormin, vår förste och hittills enda professor i jazz och improvisation, inledde konserten med sin kontrabas.
Han spelade ett antal stycken med ursprung från många håll; Sydamerika, Georg Riedel, Stefan Forseén, Ornette Coleman.

Kontrabasen har under drygt trettio år förändrats från ett kompinstrument i bakersta ledet till en självständig bärare av alla musikaliska uttrycksmöjligheter. Detta som en följd av nya speltekniker - och nya basister.

Detta är något vi kan tacka jazzmusiken för och musiker som Anders Jormin. I två låtar av Harald Svensson förenade sig soloartisterna på ett sätt som gav mersmak.

Andra avdelningen var Harald Svenssons. Han spelade och fortsatte att spela... Det här var musik utan början och slut - ett utsnitt ur en ständigt pågående verklighet. Allt fanns med; sorg, glädje, manisk besatthet, trötthet, våld och kärlek. Han fick flygeln att sjunga med hypnotisk kraft. Harald, liksom Anders, är en virtuos på sitt instrument, ändå är det inte det man imponeras av utan kraften i själva musiken.

En extra attraktion under kvällen var "Lilla spelmanslaget" under ledning av Fredrik Lundberg. De mycket unga fiolisterna spelade med stor framgång under pausen en norsk polska och som avslutning exekverades "Thörnblads A-dur" tillsammans med Anders Jormin och Harald Svensson.