Ett hundratal jazzentusiaster fyllde Hantverksmagasinets övre våning, när det bjöds gammal härlig jazz på lördagskvällen.
Jörgen Zetterquist fick lämna återbud p.g.a. sjukdom, men hans vänner, Erik Berndalen, Christer Andersson, Larsa Ericson, Robert Henriksson och "Lollo" Berndalen fanns på plats förstärkta med saxofonisten Håkan Werling. Det var en kväll för både spisande och dansande, men även om "Lollo" gång på gång uppmanade till dans, så var det lite trögt till att börja med - och inte undra på det då salen var i det närmaste fullsatt. Dansadet kan säkert bli mera spontant en annan gång om arrangörerna skapar en sammanhållen yta för det. Erik  Berndalen lade dock ner kornetten och visade med flickvännen att utrymme fanns när Håkan Werling spelade balladen "Whats new". En låt att helt "förlora sig" i kärestans armar i.
Så spelar man i New York på Manhattan och i Brunskog, konstaterade "Lollo" Berndalen efter Håkan Werlings härliga musicerande.

Erik Berndalen såg också till att den mogna, kunniga och entusiastiska publiken fick något drömskt i blicken med de mjuka, lockande tonerna i "The moon and I".

Uppbackningen bakom blåsarna är som alltid suverän i det här gänget. Kvartetten Christer Andersson, Larsa Ericson, Robert Henriksson och "Lollo" Berndalen skapar de bästa förutsättningarna med sitt ackompanjemang plus att herrarnas egna solon talar för sig själva.

På tal om solon, förresten. Varför i hela fridens namn applådera efter varje solo? Det är ett otyg som dränker inledningen på nästa soloinsats. Fast ett påstående som detta är väl som att "svära i kyrkan"?