Arvika Jazzclub

Göteborgssextetten Mess framträdde på Ingesund i söndags kväll. Mess är
ett ungt band med gräddan av västkustens unga improvisationsmusiker.
Soundet kan liknas vid Klabbe Hörngrens "Klabbes Bank", med feta
blåsklanger och stora kontraster i musikens intensitet, men där Klabbe låter pianoklangerna göra det feta ännu fetare så styr trummisen och bandledaren Johan Björklund sin ensemble mindre påtagligt.

Trycket och intensiteten i musiken stod den förträfflige elbasisten Mattias Grönroos för, även om blåsarna Björn Almgren och Andreas Hall
saxofoner och framför allt trumpetaren Klas Nilsson spelade framträdande
roller. Efter att ha lyssnat mycket på fina plattan St. Amblendfoll från 2005 hade jag förväntat mig mer av gitarristen och gamle Ingesundseleven Thomas Gunillasson. På St. Amblendfoll kommer Gunillassons personliga distade sound betydligt mer till sin rätt än live.Så kändes det i alla fall i söndags.

Björklunds kompositioner är långa och kontrastrika, ofta med inslag av
samplingar. Ena stunden närmast flegmatiskt framskridande, ett ögonblick
senare furiöst kastande sig över lyssnaren. Understundom uppfattade jag dock uttrycket som något ytligt. Likafullt var det en underhållande afton med högst kompetenta musiker och egensinniga kompositioner.

Pendlar mellan intensitet och vacker lyrik
text: Olle Hernegren (VF)
www.vf.se
Skriptus hemsida

Göteborgsgruppen Mess har åtta år på nacken, och består av ett gäng musiker med solid bakgrund i jazzen och även ett stort pedagogiskt intresse. Förutom på klubbar spelar bandet gärna på skolor och andra platser utanför de vanliga jazzställena. Och det var till Ingesund som Arvika Jazz och Blues Club hade förlagt årets sista jazzkonsert - nu återstår bara en blueskväll i början av december.
Mess bjuder på kompositioner av bandledaren och trumslagaren Johan Björklund. Det är starka och personliga stycken, med klanger och rytmer i ett ständigt växlande uttryck. Kvällen inleds med syntklanger när Thomas Gunillassons gitarr leder oss in i Messvärlden. Klas Nilssons trumpet kommer in i ett av många uttrycksfulla, skönt klingande solon.

I "Mess" får Nilsson inleda ensam, så småningom uppbackad av saxstämmor innan låten går in i en stötig och funkig rytm. Mattias Grönroos bas och Björklunds trummor driver Björn Almgrens altsax framåt och uppåt i ett crescendo innan Thomas Gunillassons gitarr får avrunda med ett kraftfullt, rockpräglat solo. Elektroniska finesser används sparsamt men kreativt när gitarren av och till får driva en synt. I "Herr Märk Värdig" tar synten tag i Andreas Halls tenorsaxton och expanderar och utvecklar den. I "Barnsång" finns en kontrast mot den allmänna intensiteten, med sitt tankfulla och vackra tema. Mess levererar en musik som tillhör det mer spännande som bjuds i svensk jazz. Fantasifulla kompositioner, framförda med dynamik och ett uttryck som pendlar mellan det vackert lyriska och kokande intensitet.

Mess är en ung göteborgsk sextett, ledd av trumslagaren och kompositören Johan Björklund, bildad 1998 och med två cd plus en hel del turnerande bakom sig, omtalad inte minst för den repertoarmässiga särprägel ledarens komponerande ger den. I söndags presenterade Arvikas jazzklubb i samarbete med musikhögskolan Ingesund sextetten i Ingesundsaulan och tydligen är stans jazzpublik inte nämnvärt intresserad av att bekanta sig med nyare strömningar - några tiotal elever från skolan och en handfull utifrån utgjorde publik. Musiken var värd ett större auditorium. Det handlar förstås - vilket det i allmänhet gör numer sedan utbildningen etablerat sig även på improvisationssidan - om hantverksskickligt folk. Klas Nilsson spelar trumpet, Björn Almgren och Andreas Hall saxofoner, Thomas Gunillasson gitarr, Mattias Grönros bas och, förstås, Johan Björklund trummor.

För dem skriver Björklund musik med bred spännvidd i atmosfär och uttryck, stor klanglig omväxling genom smart nyttjande av de många kombinationer besättningenger möjlighet till och med påtaglig omsorg om dynamikens roll när det gäller att skapa intresse och variation. Ett enkelt tema, stramt presenterat, kan växa till ett spontant myller av associationer. Det handlar om musikskrivande med egen profil, en vision av jazzmusik som undviker schablonerna men ändå tar vara på traditionen - inte minst i solistinsatserna somkänns som en integrerad del i kompositionerna. Egentligen bör ingen framhållas före någon annan -det är grupphelheten som ger största intrycket - men Almgrens eruptiva altsax och Gunillassons mycket egensinniga gitarrspel vill jag ändå nämna. Mess har hittat en utvecklingsväg en bit utanför de vanda stråken inom jazzen.