Den stora publik som i fredags valde en helkväll i döda jazzkompositörers sällskap gjorde ett utmärkt val!
Som andra punkt på Arvika Jazz Clubs höstprogram stod kvintetten Monk / Mingus by five. Bobo Stenson piano, Ulf Adåker trumpet, Joakim Milder tenorsax, Christian Spering bas och Anders Kjellberg trummor gav de excentriska kompositörerna Thelonious Monk och Charles Mingus full rättvisa. Både Monk och Mingus verkade ju under bebopepoken, men kanske utan att direkt räknas som "bebopmusiker". Inte för att Monk och Mingus var främmande för icke konventionella kompositioner, snarare tvärtom. Däremot var deras stilar så personliga att de snarast själva blev stilbildare. En antal klassiska jazzkompositioner, så kallade standards bär deras signaturer.

Inledande Locomotive kändes lite som en uppvärmning, men sedan sprakade och gnistrade det om varje låt. Och självklart, varför skulle det inte svänga när gräddan av den svenska jazzeliten var på plats! Anders Kjellbergs trummor stod för ett kreativt och rytmiskt komp, men hördes inte ofta i solistpositionen. De övriga fyra var bara underbart sugna på att göra sina stämmor hörda. Alla som hörde Rigmor Gustafssons spelning på Jözze Jassen 2005 kommer säkerligen ihåg basisten Christian Sperings dynamiska spel och halsbrytande solistiska utflykter. I fredags var Spering på ett sanslöst spelhumör. Om att våga är att vinna, så kasserades oräkneliga högvinster in!

Stenson, Milder och Adåker var på intet sätt distanserade utan i utomordentligt slag även de. Förutom att vara en förträfflig trumpetare är Adåker även en säker och underhållande presentatör, något ganska sällsynt i jazzkretsar där det ack så viktiga mellansnacket gärna reduceras till ett minimum.

Kvällens favorit känns inte helt lätt att utse. Goodbye Porkpie Hat som Mingus skrev när Lester Young gick bort 1959 inleddes med varsam hand av Spering och kändes helt igenom ärlig i framförandet, men faktum är att hela konserten enklast sammanfattas i ett enda ord nämligen lysande!