När Rigmor kommer till Arvika och sjunger är succén redan given - oavsett vilka hon har med sig. Det blir folkfest, som i onsdagskväll på Restaurangen.

Restaurangens stora lokal var överfylld, och trots trängseln var stämningen trivsam och förväntansfull. Rigmors vän - tenorsaxofonisten och flöjtisten, kompositören och arrangören Magnus Lindgren inledde med Ingesounders och koppplade omedelbart greppet om lyssnarna. Han har under några dagar repeterat bandet, och hans långt ifrån lättspelade arr satt som de skulle!

Då var det dags för Rigmor. Hon är ett märkligt fenomen. För undertecknad (och många andra) är hon kanske den bästa av den unga jazzsångargenerationen - hon berör, hon får text och melodi att leva.

Denna kommunikation uppnår hon utan några yvigheter eller konstgrepp. Hon är sig själv, och får fram det hon vill - vare sig hon kompas av ett ensamt piano eller ett fullbesatt storband. Rigmor är också en artist i ständig utveckling. Hon har tänjt sitt register, både uppåt och nedåt. De djupa alttonerna låter nu varma och fylliga, det högsta registret öppet och klart: som en ytterst porlande vårbäck förmedlar hon glädje till oss.

Några axplock ur repertoaren: "Black coffee" trio med Magnus Lindgren och (inhoppade) Daniel Nolgård - här skapades illusionen av rytmsektion med hjälp av väsande flöjt och läpp-stupljud, "Prelude to a kiss", ett vackert exempel på Ellingtons lyrtiska kromatism, "It dont mean a thing" - just det; Swing!

Magnus Lindgren är en förnämlig saxofonist, men just ikväll stod hans fantastiska flöjtspel i fokus, liksom hans arr och kompositioner, t.ex. "Paradise open" och "Desert Room"

Magnus delade frikostigt med sig av soloutrymmet till Ingesoundersmedlemmarna, bland andra Mattias Lindholm (trumpet), Per Lundin (piano), Daniel Älgå (tenorsax), Pia Hermansson (congas), Anti Ojala m.fl.

Publiken, Arvika Jazz Club och Restaurangen är att gratulera!