text : Pelle Broberg
(AN)

Spelglädje! Raffinemang! Lekfullhet! Råsväng! Virtuositet! Kommunikation inom gruppen och med publiken!

text: Johnny Olsson
(NWT)

Sångerskan Rigmor Gustafsson och hennes grupp kan efter den gångna veckändan bokföra två succéer i karriärkalendrarna : i fredags på den pågående stora jazzfestivalen i Berlin (där förresten en annan värmlänning, trombonisten Nisse Landgren är chef) och i lördags i Rackstadmuseet, Arvika. Och det kan vara lika bra att kvintetten vänjer sig vid långresor mellan konsertställen, för detta är en gruppering av en kvalité som bör öppna världen som arbetsfält. Musiken håller utan reservationer för exponering på vilka scener som helst och för de kräsnaste öron.

Detta har jag skrivit förut, men det tål att upprepas och understrykas: Rigmor Gustafsson är musiker med rösten som instrument, med uttrycksmedel av bredd och djup till förfogande som få, om ens någon, av hennes kollegor. Där andra bra sångerskor kan fängsla med tolkningar förefaller hon vara musiken. Så total och naturligt självfallen är hennes närvaro i den att man kan få det svindlande intrycket att musiken behärskar och brukar henne som medium snarare än tvärtom, även när hon med lekfullt exakt lätthet handskas med svårigheter som man med förståndet vet har krävt jordiskt hårt förberedelsearbete, fjärran från lyriska metaforer.

Hon slår inte publiken i skallen med en imponerande föreställnings noga kalkylerade tricks och illusioner; hon omfamnar lyssnarna med sig själv. Om inte det är stor sångkonst har jag missuppfattat allting om det begreppet. Hennes kompositioner blandar musikintellektuell sofistikering med en sorts naturgiven rättframhet. Åt "Nothing is better than love" skulle den stränge föregångaren längs just de vägarna , Thelonius Monk, ha rest sig och applåderat, exempelvis. Som sagt: hon är musiker i full mening, inte en sångerska framför en grupp med uppgift att ackompanjera utan en integrerad del i gruppen, och det är i det lilla formatet med ständiga krav på total interaktion hon kommer till sin bästa rätt.

Kring sig har hon samlat folk med samma inställning som inte lägger fingrarna emellan utan förser henne (och sig själva!) med oavbrutna, kärleksfulla utmaningar. Jacob Karlzons pianospel nästan bågnar av febrig intensitet, som Hans Anderssons bas och Johan Löfcrantz uppfordrande trummor uppmuntrar. Och Karl-Martin Almqvist spelar mästartenor i alla stämmningslägen.

Alltihop är fräscht, varierat innehållsrikt och en enda obruten glädje att ta del av!