Arvika Jazzclub

En stor och förväntansfull publik hade samlats i Rackstadmuseet i onsdags kväll, för vad intuitionen signalerade skulle bli säsongens jazzupplevelse.
Kvällen inleddes med en grupp unga jazzmusiker från Ingesund, med låtskrivaren, sångerskan och pianisten Kerstin Ekling i spetsen. Kvartetten var en trevlig bekantskap. Svängigt och mycket snyggt, med tydliga rötter i Joni Mitchells jazzutflykter från tidigt åttiotal.

Bobo Stensons senaste framträdande i Arvika var i höstas med Monk / Mingus by 5. Den konserten var en av fjolårets bästa och onsdagskvällens konsert var minst i samma klass fast naturligtvis helt annorlunda. Monk / Mingus by 5 präglades av Monk och Mingus, medan triokonserten präglades av de tre underbart lyhörda musikerna Stenson, Jormin och Fält.

Bobo Stenson har en fyrtioårig karriär i bagaget, han har "spelat med alla" och bland annat belönats med Orkester Journalens Gyllene Skivan vid två tillfällen. Anders Jormin är en av Sveriges mest välrenommerade basister och tillika professor i improvisationsmusik vid musikhögskolan i Göteborg. Jag kan tänka mig att Jon Fält är hjärtligt trött på alla recensioner som börjar med "unge Jon Fält", för sett till mognad och uttryck står han inte sina äldre kollegor efter. Ett kvitto på Fälts kvaliteter är att han alldeles nyligen erhöll
årets Alice Babs stipendie!

Genomgående för konserten var den enorma lyhördheten, humorn och villigheten att lämna utrymme till medmusikerna. En rolig episod var en ilsket ringande mobiltelefon, vars signal omedelbart fick en musikalisk kommentar från scenen!

Ett kapitel för sig är teknik, musikalisk hantverksskicklighet. Det kan vara en gåva eller en plåga, beroende på innehavaren. För Stenson och hans medmusiker är tekniken så självklar att tanken "jag gör det för att visa att jag kan" inte existerar! Ett fullödigt musikantskap, parat med ett starkt och personligt material gjorde konserten till pärla att länge bevara i minnet.

Omtumlande Bobo Stenson lämnar ingen oberörd

text: Olle Hernegren (VF)
www.vf.se
Skriptus hemsida

Om någon i denna stund fortfarande irrar omkring i östra delarna av Arvika så är det förmodligen en besökare från Bobo Stenson Trios konsert på Rackstadmuséet i onsdags. För det är omtumlad man lämnar en föreställning av denna unika ensemble.

Pianisten Bobo Stenson och basisten Anders Jormin har bakom sig ett samarbete som går tillbaka till 1970-talet, och de båda har tillhört centralfigurerna i den europeiska jazzen sedan dess. Under senare år har slagverkaren Jon Fält en plats i gruppen. Jon Fält, som nyligen fick Alice Babs jazzstipendium, är en lekfull, kreativ och personlig improvisatör.
Bobo Stenson och Anders Jormin lotsar oss varsamt men bestämt in i trions värld med en duett som växer fram ur ingenting och får puls och fastare form när Jon Fälts känsliga och egensinniga slagverk kommer in. Från första stund har trion publikens fullständiga koncentration.

I tolkningen av Charles Ives stycke Serenity visar Jormin sin instrumentteknik när han spelar flageoletter. Han får fram basens övertoner och får den mästerligt att klinga som en violin. Stycket övergår i Tony Williams There Comes a Time som kokar av rytmer och klanger.
Och när tolkningen av Henry Purcells Music For a While fyller hallen visar trion att gränsen mellan "jazz" och "klassisk musik" kan vara en subtil företeelse.

Man är alltså omtumlad när man lämnar en konsert med Bobo Stenson Trio. Det finns en pregnans och en angelägenhet i musiken som inte lämnar någon i den intensivt lyssnande publiken oberörd. Det blir inte bättre än så här.

Att glädjas åt denna kväll var också förbandet Hoppsan Kerstin, en kvartett från Ingesund med Kerstin Ekling på piano och sång, Martin Norberg på flöjt och sax, Johan Bengtsson på bas och Jocke Landgren på slagverk. Bandet spelade Kerstins personliga kompositioner med driv, glädje och kunnande.

– Fenomenalt, utbrast bänkgrannen i mitt öra medan pianisten Bobo Stenson och medspelarna i hans trio, basisten Anders Jormin och trumslagaren Jon Fält, bugade för rungande applåder efter sista numret i Rackstadsmuseet, Arvika, där de framträdde åt stans jazzklubb i onsdags.
Och detta enkla, men innehållsmässigt heltäckande ord - enastående och förbluffande är synonymer som brukar stå i ordlistor - kunde räcka som recension.

Ty enastående är trion, både i sin helhet och dess delar, och musiken den gör. Och vill man bli förbluffad, vilket man gärna vill, men rätt sällan ges tillfälle till, kan man ägna sig åt att bli det över den totala behärskningen av de medel de tre tar i bruk för att deras arbete ska bli enastående. Det är brukligt att man räknar upp en rad faktorer för att motivera varför man menar att man upplevt kvalité. I det här sammanhanget vore den sortens i och för sig välmenta advokatyr snudd på förolämpande.
– Den som har öron, han höre, står det i en välkänd bestsellerbok. Nämligen att det rör sig om mästarspel på alla händer och sånt behövs det inte petas i. När stora elefanter tar sina danssteg och man råkar vara på plats är det inte läge för att förlora sig i koreografiska detaljer, det är den sortens tillfällen alltför sällsynta till. Och av den dansanta djurarten i jazzfaunan är de här tre bland de allra största.

Man far omkring och lyssnar i alla vrår och det allra mesta man hör är hantverk. Inget ont i det - ärligt och väl utfört hantverk ska inte föraktas. Det finns för all del en annan sort som mest är välpolerat bedrägeri och värt allt förakt man kan åstadkomma, men det kan vi bortse från.
Hantverk måste emellertid, även gott sådant, hålla sig inom sina ramar, exempelvis de stilistiska. Att fylla dem kan vara svårt nog. Men somliga nöjer sig inte: begåvning, arbetsdisciplin och temperament tvingar dem att spränga ramarna och ladda det hela med innebörder långt utanför hantverksformalia. Då blir det konst och det är vad Bobo Stensons trio sysselsätter sig med. Att de spelade i ett konstmuseum är med andra ord alldeles rätt.
Nå, vilken stil företräder de?
Musik heter den.
Nutida musik? Javisst, men mer än så - musik för alla tider.
Den spelar de ganska sällan i sitt hemland Sverige, men ofta på kontintenten och i andra världsdelar.
Är vi inte riktigt mogna för den sortens musikaliska djuperfarenheter,tro?